Kännandet av avsaknad, som slutar i eufori och barndomsminnen

Trots min bristande förmåga att hålla koll på tid och plats kan jag förnimma mig om att jag en gång, någon jul eller födelsedag, fick en transformersväska av min kära syster Emma. Väskan har behandlats med den vördnad och akt som just en sådan väska borde förvänta sig.

Ursprungligen skulle den åka med mig till alperna men med insikten att jag säkerligen skulle tappa bort den i de österrikiska bergen, fick den stanna hemma. Där den tappades bort ändå. Eller rättare sagt, blev undanstädad.

Idag var jag av någon anledning på jakt efter länge förlorade memoarer, såsom min collegejacka eller min secondhand-tröja från england. Som vanlig hittade jag inte det jag letade efter, men ibland hittar man ett ben ändå!

Vad var det som låg bakom en stor resväska om inte en inte så stor vardagsväska med den gula sigillen för "autobots"* tryckt på utsidan. Glädje.

Vet inte riktigt vad det är med transformers och mig. Serien och filmerna lixom kittlar mina ännu tydligt framträdande.. "Pojk-drag". Något speciellt är det iallafall, det är trots allt ingen annan film som fått mig att fnissa och klappa händerna, om än lite ofrivilligt, (jag ryktes med i filmen) på en fullsatt biograf.

Noone makes my speakers do the rumblies like the voice of optimus prime.

A

*Autobots - Den goda sidan i transformersuniversumet och raka motsatsen till de genomonda "decepticons"