Allmän frustration, lösning, påhittighet och glädje

Jag finner ofta att jag analyserar personer i min omgivning, om än ibland lite för mycket.

Men på något sätt ser jag själva analysen som mitt sätt att placera sagd person i tillhörande fack, störande, uppfriskande, snygg, ful, intressant, gillar grönsaker osv. Det tillhörande facket hjälper mig i sin tur att ta beslutet gällande den grad av engagemang jag vill tillägna sagd person, som valt att mingla just med mig eller åtminstone i min närhet.

Ofta väljer jag att engagera mig för mycket och trots bättre vetande står man där sen, med en felmärkt kartläggning gällande en människas natur och den eventuella sexuella läggningen.

Självklart kan man bli frustrerad över sagd person, som på något sätt förblindar och trots mina mentala fack, valt att bortse från dem och som genom trolldom hamnat på skrivbordet hellre än inuti den korrekta platsen, byrålådan. Efter många analytiska processer hamnar dock personen i fråga oftast i rätt fack och målet läggs ned.

Universum, åter i balans.

Men ibland väljer jag även att söka mig in på helt okänd mark, där främmande djur, konstig mat, konstiga språk och även sättet att känna är nytt. Lokalbefolkningen, med en inneboende illvilja mot reptiler, väljer ofta att sträcka ut sina händer för att hjälpa och helt enkelt visa vägen. Där varenda frys har ismaskin, barnsäker eller ej och det eventuella te'et förekommer med en lätt smak av exotisk frukt.

Här känner jag mig ytterst konfunderad, den generella konsensusen förtäljer mig att det finns monster att vänta, men trots varningar och dylikt, känner jag, bortsett från min allmäna förvirring, "jag har hittat hem."

Konstig bara, att vad som krävdes inte alls var välbekant mark, gammalt och invant, utan en reptilhatande lokalbefolkning, med en förkärlek för skor och viss tortyr.

Någon sa en gång till mig (eller egentligen inte, men det är en replik i en film), "I'm merely remarking upon the paradox of asking a masked man, who he is"

Det är väldigt skönt att tillslut ta av sig masken och bara vara. Bara vara den röran och kompotten av känslor, tankar, funderingar, hat och glädje som vi människor är.

A